Om 4 dagar, på onsdag är det bisättning för Sizzan. Är nervös för hur jag ska reagera och hur det kommer att se ut, jag ber till gud att det verkligen ser ut som att hon sover, och jag ska tänka "Hon sover, för alltid, det är vad hon vill." Sen har jag ingen aning om vad jag ska lägga ner i kistan.. Jag vill lägga ner någonting, någonting betydelsefullt! Jag funderade på en bild på oss, har tänkt att det kanske är en liten sak att lägga i men just nu när jag skriver om det så är det kanske en bra sak. På så sätt finns jag alltid med henne! Det blir nog så, en bild på oss och en ros till hjärtat!

Dagen efter, på torsdagen är det begravning. Det är väl då allt kommer tillbaka till en, det är då det blir jobbigt och man måste försöka gå vidare på riktigt. Det är naturligtvis inte meningen att man ska glömma, eller förså varför, utan bara acceptera hennes val och fösöka leva med det. Man kan inte göra så mycket mer, och det känns otroligt skönt att få det här gjort för att sedan kunna sprida ut askan i havet på Gotland, precis som hon ville ha det! Gotland betydde sjukt mycket för henne och jag är såå glad att vi spenderade 30 dagar av sommarlovet 2008 där. Vi hade så sjukt roligt och det var utan tvekan den bästa sommaren i mitt liv! Önskar vi hade fått fler somrar där, men jag är otroligt tacksam för det vi fick, vi hade så sjukt mycket tillsammans. I miss you!