Glasen i skåpet har sin plats, bara det att någon ställt dem upp och ner gör att jag på något vis känner att jag inte längre har kontroll. Jag har omedvetet valt kontroll som strategi att försöka hålla saker och ting i schack. Mitt kontroll behov är nog att jag bara vill ha allt på mitt sätt.. Jag vill ha ordning och rutiner, regler för hur saker görs och sköts och jag orkar inte med att anpassa mig till alla människors känsla och lust. Med ordning menar jag inte att jag behöver ha det städat, verkligen inte. Faktum är att jag har bättre koll på vart grejer finns när jag har det stökigt, kontrollbehovet får mig till och med att låta bli att städa, även fast jag också är en väldigt lat och bekväm människa...

Med hjälp av sms, massor av telefonsamtal osv har jag liksom kontroll på vad som kanske kommer att ske. Det handlar egentligen om oro, och för att kunna hantera oron så har jag på något förvrängt jävla sätt omvandlat det till kontroll, två helt skilda saker! Så när "katastrofen" väl är framme så är det inte längre oro, utan jag har kontroll över det och kan hantera det på ett sätt som jag tror är bättre, wroong!

Jag fick det precis att låta som om kontrollen var bättre än oron, det är den inte, varken jag eller dom runt omkring mig mår bra utav det. Att jag ständigt har ork eller tid att ha kontroll är för mig ofattbart. Var sak har den plats som jag bestämt att den ska ha, volymen på tv/radio osv måste vara på 5, 10, 15, 20 eller... ja ni fattar poängen, det spelar ingen roll om 10 är för lågt eller 15 så högt att det gör ont i öronen, jag vill fortfarande ha det så, eller jag bara måste! Om jag kunde tänka i varje situation, vad är det värsta som kan hända, och skulle det vara så hemskt? - Nej jag skulle förmodligen inte dö utav att volymen stod på 16 istället för 15.

Det här med att jag inte orkar ta hänsyn till andras känslor, vilket dem faktiskt har.. Det handlar definitivt inte om att jag inte bryr mig om människor för det gör jag, när någon står mig nära, någon som jag verkligen bryr mig om så är det ingen idé att ge sig in i konflikter men denne utan att jag reagerar. Jag älskar dem som står mig nära, och jag bryr mig otroligt mycket om dem, det är ju trots allt dem som får mig att må bra och ha roligt! Skulle inte överleva utan mina er. Ni vet vilka ni är!

En annan sak som har väldigt stor inverkan på mitt betéende, som har gjort att det förvärras är när jag förlorade min bästa vän. Att jag fortfarande har svårt att bara skriva det.. Tecken på att inte vilja visa sårbarhet vareja! Men iallafall, det har förvärrat mitt kontrollbehov något så kopiöst! Det var en drastisk förändring som jag inte kunde kontrollera, och vad var "the outcome" av det. Ja hon finns inte längre. Därför är jag livrädd för vad som kommer att hända om jag släpper taget om kontrollbehovet. Inte för att jag är korkad och tror att det kommer att hända igen, men för att själva händelsen bara har satt spår i mig som får mig att känna obehag då jag inte har kontroll.

Ja vad det nu än är så är min utmaning att lära mig acceptera att jag inte kan kontrollera verkligheten, hur mycket jag än försöker. Det kommer inte vara lätt då detta har kommit att bli en vana men jag inser ju såklart att det bara hindrar mig, och även andra från att helt enkelt vara lycklig. Tro mig, jag må vara evil men det är ingenting som jag önskar min värsta fiende. Eller kanske värsta fiende haha (att dra till med ironi i de värsta fallen är verkligen min grej) men jag önskar ingen som jag bryr mig om att inte få vara lycklig! Även om jag kan få det att verka så många gånger..

Fan va ärligt och intimt det blev, blottad inför alla, ja ett steg framåt. Usch.